Esther O'Hara
Mitt namn är Esther
O'Hara. Jag är arkeolog, och arbetar på
Lödöse Museum, där jag ansvarar för
museibutiken, guidar och sköter museets medeltidinspirerade
örtagård. Jag har också varit
språklärare i flera år, skrivit
undervisningsmaterial för Medborgarskolans Riksorganisation
och hållit föredrag om Irland runt om i landet.
Jag har mina rötter
på Irland, men jag är uppvuxen i Liverpool, en stad
som har ibland skämtsamt kallats för "Irlands andra
huvudstad" på grund av det stora antalet irländare
som bor där. Liverpool under 60-talet var fattigt och
nergånget, stadens centrum var fortfarande delvis i ruiner
efter andra världskriget. Trots detta var det en underbar
plats att växa upp i. Liverpool var fylld med
sinnesupplevelser. Att åka färjan över
floden The Mersey till skolan på morgonen var alltid en fin
början på dagen. Man kände salt- och
dieseldoften från vattnet, hörde måsarna,
kände vinden i håret. Och på väg
hem från skolan bytte vi Beatles-bilder med varandra och
köpte vintertid rostade kastanjer.
Min pappa var en riktig
sagoberättare. Jag minns att jag satt i hans knä
på kvällen och doppade mitt finger i skummet
på hans Guinness mellan jag lyssnade på
berättelser. Och vilka berättelser! Om CuChulain, om
St Patrick och Druiderna, om de keltiska myterna där
paralleller världar fanns, om Mab och Merlin och Morgana La
Fey. Jag tror att det var där mitt intresse för det
övernaturliga tog form.
Min mamma var journalist, gift
med en av Englands mest kända hypnoterapeuter. Min
tonårstid blev färgad av att hon och min styvfar
forskade och skrev en del böcker om hypnotisk regression och
reinkarnation. Så det fanns gott om böcker som
behandlade udda ämnen i vårt hem. Böcker om
häxor och häxkonst slukade jag. Intresset
för örter och växter kom från
barndomens tid också, då jag fascinerades av Cicely
Mary Barkers vackra "Flower Fairy" böcker.
När jag var 18
år åkte jag till Island. Jag drogs dit av de
isländska sagorna. Vistelsen där blev ett par
år, och jag blev helt betagen av landet. Den enorma
gästfriheten, det vackra landskapet och närheten till
det förflutna. Det övernaturliga är en
naturlig del av vardagen där också, precis som
på Irland. Det var på Island som jag
började skriva mycket. Jag hade skrivit dagböcker i
flera år, men det blev en del egna sagor under tiden jag
tillbringade på en vacker ö på Islands
västkust som heter Svefneyjar (Sömnens ö).
Jag har fortsatt med skrivandet alltsedan dess, men njuter fortfarande
väldigt mycket av det muntliga berättande.
Vägen från
Island ledde så småningom till Sverige, och till
Trollhättan, en underbar liten stad där
miljön påminner om magiska landskap med skog,
klippor, stora stup och mäktiga vattenfall. Här blev
det familj och karriär. Här finns mina två
underbara söner. Här finns min sicilienske man, som
driver en antikhandel. Här finns min
trädgård med mina örter.
Boken "Häxan och Halsbandet" är en liten saga som jag brukade berätta för min äldste son när han var liten, och vi gick långa promenader i de förtrollade skogar runt Trollhättan. Häxan var mycket verklig för honom, vi aktade oss för henne när vi gick omkring. Det tog många år innan jag vågade visa en av mina berättelser för någon utanför familjen. Idag är jag 47 år, så jag är något av en "slow starter", kanske därför att jag fortfarande lever med en fot i vardagen och en utanför! Men, bättre sent än aldrig!